Vansinne
Hur jag skall orka är för mig ett mysterium.
Nå. Omtentamen på litteraturseminariet - "godkänd men det var på håret". Jag skiter i hennes torra klimakterieburr - ännu ett par poäng att lägga bakom mig. Det värsta är att samma kvinna skall rätta kompletteringen till vår uppsats. Hon håller även i ytterligare ett litteraturseminarium - och rättar ytterligare en uppsats. Betyder - katastrofvår. I Malmö får man dessutom inte ut ett ända poäng förrän alla delar av kursen är godkända. Alltså: åtta godkända poängmoment av tio - inte ett piss ut. Tack, Malmö Högskola, jag hatar dig.
I morgon praktikskolk för kuratorbesök, sedan åter Kävlinge. Jag hatar och hatar och hatar nu för tiden, men eleverna är guld och jag tycker mycket om dem. Satslösning är som det är, jag suger på att undervisa i det. Men vad gör man inte, jag måste ju bli godkänd.
Men nä, det är inte speciellt stabilt. Jag gråter för mycket, äter för mycket, ältar för mycket och tar mig själv på alldeles för stort allvar. How fun.
It's on everything
Varför skall jag alltid ha så förtvivlat lätt att ta kritik personligt?
Det är ömkligt, alltsammans. Jag ångestsvettas över den här vidriga terminen, jag vill bara lägga mig ner och sova och vakna i juni. Ingen struktur, oöverstigliga krav, patetiska lärarhögskolan, du kväver mig!
Det verkar som om det påbörjats en gallring där inne. Ut med dem som inte pallar trycket, och ge dem en hånfull blick medan de faller.
Jag vet med mig att jag är kapabel till stordåd. Jag är inte dum, kan formulera mig väl både i tal och skrift. Just därför knäcker det mig att mina bidrag inte duger, medan andras gör det med råge.
Det är väl förvisso nyttigt. Jag, som i princip aldrig behövt göra varesig omtentor eller fått rest, har just nu en välpackad ryggsäck. Rest på paruppsatsen (förbannade paruppgifter, jag hatar det!), underkänd på litteraturseminariet (hur lyckas man? halva klassen fick underkänt). Sarkastisk lärare replikerar vid konfrontation: jaaa, det är ju lätt att skylla på uppgiften! Jag tycker att ett ifrågasättande är befogat, dock.
Dessutom: Salstenta och omtenta på litt.seminariet om en vecka - torsdag respektive fredag. Måndagen därpå börjar åter en treveckors praktikperiod på världens skitskola med världens skithandledare. Jag önskar så att jag kunde strunta i handledare och ledning och fokusera på det faktum att det är världens roligaste att undervisa tonåringar. men blir man bedömd och betygsatt och ifrågasatt och åsidosatt av en häxa är det fan vansinnigt.
Så, den där strukturen... Lektioner tillochmed skärtorsdagen, sedan familjeliv kombinerat med panikångestplugg, därefter föreläsning tisdag, onsdag och så de där två tentorna. Och efter det att praktiken är över (tillsagd att undervisa alla mina åttor i satslösning, är det inte så att man, ja... självantänder?) väntar ytterligare examinerande litteraturseminarium samt ännu en uppsats som - halleluja! - är enskild. Dessutom skall restuppsatsen vara kompletterad innan valborg.
Men visst, det är härligt med höga krav. Det som inte är härligt är när orken tryter och gråten sticker i näsan. När kroppen strejkar, sinnet sviktar och självömkan jobbar skift med självföraktet och den där förbannade ilskan som inte är det minsta konstruktiv.
Löfte om att få göra slutpraktiken på annan skola är dock guld. Skall nog göra en kalender, räkna ner, pricka av...
Nä, nu skiter jag i det här. 1200 sidor skall läsas tills tentan. Bäst att sluka.
... sen har jag väl aldrig haft rykte om mig att bara rycka på axlarna heller. Hur gör man, någon?
Men, härligt är att Sjunde himlen börjar nu. Kanske kan man lära sig något? Avhållsamhet, kanhända? Bra grej, slipper man oroa sig för att vara på smällen ideligen.
Ja, alltså... ursäkta.
Eller nä, förresten.
