och visst känns det som juletid, det är härligt. Jag, böckerna,%
och visst känns det som juletid, det är härligt. Jag, böckerna, apelsinerna och pepparkakorna. Joakim på sin kant läsandes 'touching from a distance'. Det är ljuvligt, rogivande.
Man jobbar och sliter, va
Bit för bit, en sak i taget. Halva rummet är till hälften färdigt. Vi har städat och röjt stora delar av eftermiddagen, sen kom Joakims föräldrar på kaffe och blåbärsmuffins. Nu väntar kvällsmat och lite studier.
Golden lonely
Moneybrothers spelning igår på Tivoli har jag egentligen inga ord värdiga för. Det går inte att beskriva, det var... Nära två timmars jubel, det var sexuellt - blåset och Gustafs fotarbete (dirty!), Och, Han, ja, alltså, så tonårigt smygkåt har jag inte varit (på en artist, folk, ni vet) på år och dag. Så vansinnigt medveten om sin attraktion, så svettigt fysiskt vansinnigt oanständig i hela sin uppenbarelse, gud vad jag behövde det här! Att få tonårsskrika mellan apelsinjuiceklunkarna, fånflina och med taxmått mätt riva haket, det vill säga lyfta fötterna från golvet. Jag är hemligt och som vanligt förälskad i konstellationen och situationen och njuter fortfarande. Tack! Tack, tack, tack!
Söndag med plikter, jag vet vad jag borde och jag ska göra det. Snart.
Nu går jag och köper jäst och såpa.
Och sen skottar jag fram den öppna spisen bakom alla jävla lådor. Nu åker de upp på vinden! satan i helvete vad jag dels svär, dels har disciplinära problem.
Söndag med plikter, jag vet vad jag borde och jag ska göra det. Snart.
Nu går jag och köper jäst och såpa.
Och sen skottar jag fram den öppna spisen bakom alla jävla lådor. Nu åker de upp på vinden! satan i helvete vad jag dels svär, dels har disciplinära problem.
Victorious
http://www.youtube.com/watch?v=WiH7qimQLIA
Ja, alltså, jag lever. Men på något vis försvinner dagarna, vi är halvvägs genom oktober och det krävs en del kraft för att hålla huvudet högt och fötterna på jorden. Smöret smälter, det är apelsinskal på golvet och ikeaemballage i varenda vrå. Solen skiner och jag borde nog gå ut.
I tider av förändring, vill nog helst knipa ihop ögonen för att på någon annans order öppna dem då faran är över. Vilket den aldrig någonsin kommer at vara. När vet man? Det gör man inte.
I fredags firade vi fem år tillsammans. Sextio månaders kärlek, det är ofattbart, ogreppbart och jag känner mig ödmjuk. Jag är så lyckligt lottad, att få vara ett ständigt vi. Joakim, jag älskar dig.
Jag ska överleva fredag. Jag hade tänkt det. Men fråga mig inte hur.
Kanske ska jag se Moneybrother till helgen. Lite för herr Wendin, mer för sexigt blås och ett välbehövligt hjärnblås. I november åker vi till Göteborg och ser Ryan Adams, bor på hotell och vuxnar oss.
Edinburgh om någon vecka för att träffa syster och utnyttja utfyllnadstid till tentaplugg.
Så ja, det händer en del. Saker går mig i händerna för det mesta, åtminstone lyckas jag fånga halvvägs ner. Mitt mål är att sluta gråta framför tv:n på andra våningen och istället rycka upp och räta på. Lycka till.
-
Jag vill så mycket. Åt andra. Det brukar sluta på det viset. Vi ligger i soffan och slumrar halv elva på lördagkvällen och skämtar om att vi brukade börja förfesta vid den tiden. Måste man känna sig tvingad att återuppta det man är nöjd med att lämna? Det är klart att tröttheten spelar in. Men jag känner så ofta att jag borde. Borde ringa och upprätthålla kontakten. Det blir ett tvång, inte för att jag inte vill, utan för att jag inte känner att jag kan bidra. Jag pluggar i rent formell bemärkelse, men kan inte öppna böckerna jag trånat efter just för att de är kurslitteratur på Malmö högskolas befallning. Helvete, jag tappar greppet, och fan, det är otäckt. Att vara så gammal att man vet att det ligger på ens egna axlar. Jag vill bara krypa ner under täcket, be mamma ringa läkare, tandläkare och kåren. Knyt mina skor, säg att allt blir bra. Jeff Tweedy, Ryan adams, Kjelle, varför tröstar ni inte som förr? Jag äcklas av min egen cynism och vill mest inte mer.
Jag vet att det går över.
Helvete, alltså. Jag har ett höstspektra utanför fönstret och hög himmel. Ta dig i kragen din krake och gör något vettigt.
Jag vet att det går över. Jag ska börja med att sätta in smöret i kylen, ta en tablett och stänga av Mtv där Avril lavigne åmar sig på klassiskt alternativmainstreammanér. Ibland borde man fullfölja reflexen, kräkas, torka sig om munnen och, klart, inte älta. Se det som en befrielse att delar av tvnätet är nere. Du behöver det inte.
Svälj, lilla krake, att du inte kommer att få något facit på ifall du valt rätt. Att inte välja är ett ställningstagande i sig. Torka tårarna och försök. Det är så man gör. Du vet varför du gråter och du gråter för att andra inte gör det. Men du är inte sjutton år längre och du gråter över just den insikten. Det är nog inte bara du.
Ja, alltså, jag lever. Men på något vis försvinner dagarna, vi är halvvägs genom oktober och det krävs en del kraft för att hålla huvudet högt och fötterna på jorden. Smöret smälter, det är apelsinskal på golvet och ikeaemballage i varenda vrå. Solen skiner och jag borde nog gå ut.
I tider av förändring, vill nog helst knipa ihop ögonen för att på någon annans order öppna dem då faran är över. Vilket den aldrig någonsin kommer at vara. När vet man? Det gör man inte.
I fredags firade vi fem år tillsammans. Sextio månaders kärlek, det är ofattbart, ogreppbart och jag känner mig ödmjuk. Jag är så lyckligt lottad, att få vara ett ständigt vi. Joakim, jag älskar dig.
Jag ska överleva fredag. Jag hade tänkt det. Men fråga mig inte hur.
Kanske ska jag se Moneybrother till helgen. Lite för herr Wendin, mer för sexigt blås och ett välbehövligt hjärnblås. I november åker vi till Göteborg och ser Ryan Adams, bor på hotell och vuxnar oss.
Edinburgh om någon vecka för att träffa syster och utnyttja utfyllnadstid till tentaplugg.
Så ja, det händer en del. Saker går mig i händerna för det mesta, åtminstone lyckas jag fånga halvvägs ner. Mitt mål är att sluta gråta framför tv:n på andra våningen och istället rycka upp och räta på. Lycka till.
-
Jag vill så mycket. Åt andra. Det brukar sluta på det viset. Vi ligger i soffan och slumrar halv elva på lördagkvällen och skämtar om att vi brukade börja förfesta vid den tiden. Måste man känna sig tvingad att återuppta det man är nöjd med att lämna? Det är klart att tröttheten spelar in. Men jag känner så ofta att jag borde. Borde ringa och upprätthålla kontakten. Det blir ett tvång, inte för att jag inte vill, utan för att jag inte känner att jag kan bidra. Jag pluggar i rent formell bemärkelse, men kan inte öppna böckerna jag trånat efter just för att de är kurslitteratur på Malmö högskolas befallning. Helvete, jag tappar greppet, och fan, det är otäckt. Att vara så gammal att man vet att det ligger på ens egna axlar. Jag vill bara krypa ner under täcket, be mamma ringa läkare, tandläkare och kåren. Knyt mina skor, säg att allt blir bra. Jeff Tweedy, Ryan adams, Kjelle, varför tröstar ni inte som förr? Jag äcklas av min egen cynism och vill mest inte mer.
Jag vet att det går över.
Helvete, alltså. Jag har ett höstspektra utanför fönstret och hög himmel. Ta dig i kragen din krake och gör något vettigt.
Jag vet att det går över. Jag ska börja med att sätta in smöret i kylen, ta en tablett och stänga av Mtv där Avril lavigne åmar sig på klassiskt alternativmainstreammanér. Ibland borde man fullfölja reflexen, kräkas, torka sig om munnen och, klart, inte älta. Se det som en befrielse att delar av tvnätet är nere. Du behöver det inte.
Svälj, lilla krake, att du inte kommer att få något facit på ifall du valt rätt. Att inte välja är ett ställningstagande i sig. Torka tårarna och försök. Det är så man gör. Du vet varför du gråter och du gråter för att andra inte gör det. Men du är inte sjutton år längre och du gråter över just den insikten. Det är nog inte bara du.
