And yes it's hard on the brain

Psykologsamtalet igår gick väl sådär, det är mycket som bubblar upp och känslan dröjer sig kvar. Joakim säger ingenting så jag vet inte hur han uppfattar läget. De tycker att han ska vara med, men jag vette fan.
I vilket fall blir det privat visning på förlossningen i Lund inom kort. Träffa personal och se på lokalerna. Jag är inte rädd för förlossningen i sig eller smärtan som sådan, men på grund av min sjukhusskräck och sprutfobi så är situationen jäkligt problematisk. Det är redan klargjort att jag inte vill ha någon form av intravenös bedövning - inga nålar, kanyler eller liknande. Skulle det bli tal om att snitta så kommer jag inte att vara vaken under snittet på grund av att det inte går att sätta nålar eller liknande på mig i vaket tillstånd. Då får den blivande fadern ta emot skrutt medan de bänder och skär och tråcklar ihop. Men jag hoppas vid gud att det inte blir aktuellt. Den stora rädslan är alltså att komma till den punkt när jag inte själv får bestämma. Vad fan har man gett sig in på?

Men efter Ikea igår är det mesta fixat. Madrass, täcke, kudde, badbalja, spjälskydd... you name it. Vilken jävla industri det är. Trodde du att det finns en modell på madrass till spjälsängen? Eh nä, du kan få med fjädring, med bäddmadrass, tagel... Herrejävlar säger jag bara. Vem pröjsar 700 spänn för en barnsängsmadrass? Vår stackars fattigskrutt fick den billigaste för 99 spänn. Våga inte klaga.

Och sen, idag, inköp av lite strumpor, en pyttemössa... Sånt som tydligen behövs. Jag tror vi har det mesta, och har kommit billigt undan. Det gnager att det närmar sig. 77 dagar kvar till förlossning kan låta mycket, men tiden går så djävulskt fort. Och jag, jag är labil, och Joakim är irriterad, och vågen hånflinar, magen kurrar, någon toksparkar och jag måste allvarligt ha invärtes blödningar vid det här laget. Vilken kraft!