Fredag!
snabbvisit i paradiset, hemåt i kväll igen. Tror ni att det blir...
snabbvisit i paradiset, hemåt i kväll igen. Tror ni att det blir åska?
snyggt avslut på lördagens arbetspass!
snyggt avslut på lördagens arbetspass!
Husdjur?
En av våra mer tillbakadragna grannar. Han - eller hon? - kommer bara fram då solen gått ner. Slår man på rutan attackerar den lille rackaren. Han har dessutom hela släkten som sällskap.
Rökande veganer och olästa romaner.
Jag har en vän som jag just nu är orolig för. Hon och jag gick i parallellklass under de två första åren på gymnasiet och hon inspirerade mig mycket ur engagemangssynpunkt. I vissa frågor var vi eniga, i andra inte alls. Den här tjejen befinner sig just nu i Israel för att utöva civil olydnad och vara mänsklig sköld. Hon åkte för någon vecka sedan och situationen där nere är inte precis stabil. Jag beundrar engagemanget i sakfrågor men kan inte med dumdristigheten och dödsföraktet. Jag må låta gammal och trist men... kan man inte på laglig väg försöka lobba för sin sak på hemmaplan? Hon har varit på fel sida av lagen så många gånger och varit inblandad i djurrättsaktioner, militanta demonstrationer, civila olydndsaktioner, sabotage... Vinner man inte fler motståndare än man får anhängare på det viset? Samtidigt. Det är något rörande över engagemang, och även om jag inte förstår eller delar värderingar så är det väl, kanske, bättre än att sitta och pilla sig i naveln och svära över världens orättvisor? Men åh, vän, kom hem till tryggheten hörredu.
Det finns så många frågor som ligger mig nära men jag tror mest av allt på den personiga revolutionen. Kvinnofrågan är viktig, men i Fi:s eller vänsterns anda blir det mest blask. Att lobba för könsneutrala namn är att sikta på bollen men träffa sig själv. Man kan inte tvinga på någon annan en åsikt, framför allt inte med våld. Att brinna för någonting och att först av allt börja med sig själv och ha ryggen fri men samtidigt tillåta det faktum att ingen kan göra allting.
Samma sak med vegetarianismen. Min hjärtefråga. Jag tror fullt och fast på att vi når en mer hållbar utveckling miljö- och hälsomässigt ifall köttindustrin avvecklas successivt. Såhär tänker jag, först ur ett globalt och sedan ur ett personligt perspektiv: all den enorma areal som används dels till betesmarker, dels till odlingsmarker för djurfoder, skulle istället kunna användas till att odla grödor på. Näringsmässigt bör vi äta så långt ner i kedjan som möjligt, då kan vi mätta fler och därmed minska världssvälten. Köttindustrin är förfärlig ur ett etiskt och miljömässigt perspektiv.
På det personliga planet handlar det framför allt om att jag lever utifrån principen att äta det som jag själv skulle kunna placera på tallriken. Ryggen fri, samvetet stillat! Alltså: nacka en höna? Nej, no way. Alltså, inget fjäderfä till kvällsmat. Skjuta en gris? Aldrig i livet, nej Alltså, ingen fläskfilé. Fiska då? Ja, jag klarar av att fiska, känner mig inte lika känslomässigt bunden till en fisk. Däremot gör jag det ogärna, och vill om det är möjligt veta var fisken kommer ifrån. Samma sak med skaldjur. Jag får ofta anklagande kommentarer som rör sig kring mjölk- ost- och äggproduktionen. Men om du väljer sida där, varför inte på det planet? Jag är medveten om hur mjölkindustrin fungerar, men känner att det för tillfället fungerar för mig med ekologiska alternativ. Dödandet är inte primärt utan sekundärt - det krävs inget dödande för att framställa mjölk, däremot dödar man tjurkalvar eller låter dem gå till slakt just för att de inte gör någon nytta inom industrin. Detta gör mig ont. Det ekologiska alternativet innebär att kalvarna får vara hos sin mor lite längre, korna har möjlighet till utomhusbete längre på året och får naturligt foder. Osv. osv. ingenting är svart eller vitt och orken tryter iblend och ångesten kommer krypande. Ibland dömer jag andra hårt, men jag tillämpar samma principer på mig själv och slåss med dem dagligen.
Åter till den militanta bekantskapen och flera i hennes kategori. Hon röker. Brinner för mänskliga rättigheter, för miljöfrågor, avskyr det kapitalistiska systemet och penningpolitiken. Men hon röker. Om någon där ute skulle kunna ge mig ett svar på hur det där går ihop så gör det gärna. Personligen kan jag tycka att tobaksindustrin är en av de snuskigaste, vidrigaste brancher som finns. Men, man väljer sina strider. Och vem är jag att döma vilken som är viktigast? Att inte döma och att bli nyanserad är ett av mina delmål. Men för det behöver jag mothugg och argumentation.
Mycket åsikter, mycket tankar, och ett ständigt behov av att hävda mig och försvara de saker jag står för. Jag tycker att man får göra som man vill, utöva de handlingar man önskar, så länge man kan argumentera för sin sak. Likgiltighet gör mig ont, jag blir ledsen och förtvivlad över kommentarer som "det där bryr väl inte jag mig om". Oavsett om det gäller att rösta, diskutera ett problem eller ta ställning. Snälla människor, ta ställning, gör det i massor av frågor, vi tycker olika, alla kan och kommer inte att tycka lika men snälla rara, bilda er en åsikt! Utmana er själva med att fråga er varför! Och... svara inte därför!
Och på den litterära fronten är det stiltje. Jag har insett att höstterminen närmar sig och med den en mastodonttenta i svensk grammatik. Bara tanken får mig att kallsvettas. bokhyllan är full.
Beller & Sebastian på KB, bomullsminnen! Tonårsångest och prettopop i ljuv förening. ;)
Stora Hult
Jag längtar så efter Stora Hult. Älskade hus, älskade landet, det drar och sliter i mig när jag inte hinner dit på grund av jobb. Min pappa har börjat prata om att återställa halmtaket som fanns då huset byggdes och fram till på 30-talet. Äldsta delen är från 1840-talet. Mamma och jag skall måla i gamla lekrummet nu när jag slutat jobb. Fram tills jag började åka till Roskilde firades alla mina födelsedagar under körsbärsträdet med gräddtårta och solsken.
Men sen... festival med fylla, sex och bortglömd födelsedag. Dansk öl och spelningar jag inte minns. Och även detta är avlägset, det är fyra år sedan jag var där sist. Tjat, tjat, tjat, var tar tiden vägen?
Vår och höst i Stora Hult är ändå det bästa. Sparka löv! Snart tid igen!
And the cheese fell down
Jobb imorgon igen. Jag har städat sovrummet idag och hittat massor av saker jag glömt. En blond peruk, t.ex. Sådan är lärarhögskolan, sådant gör den med mig:
Jag tror inte ens det är värt att försöka förklara. Ovan ser du i vilket fall en av våra examinationsformer - gestalta en praktikerfarenhet. Vi fick VG. Några bilder på mig iförd tre lager strumpbyxor, rosa spetstrosor och raggsockar i bhn finns tyvärr inte.
Igår fick jag över 330 poäng på Yatzy. Men eftersom jag spelade mot mig själv så gills det inte.
Mycket tempus. Imorgon skall jag in till Helsingborg efter jobbet och träffa brudarna. Härligt! Att jag sen jobbar lördag är ett senare problem.
I augusti blir det GRISSKIVA i Stora Hult! Fest till grisens minne, aningens touch av kräftskiva. Men eftersom ungefär hälften av mina bekanta är strikta vegetarianar och andra hälften är militanta köttätare så... vissa hade nog önskat sig en grisfest på äkta spanskt vis, men tji! Haha. Det är ju eldningsförbud dessutom. Kalas i dagarna tre, fin avrundning på sommaren.
Jag är en klanttax. Jag har slarvat bort mina CSN-papper och fick skicka efter nya. Jag har även betalt räkningar och insett att augusti... eller ja, snarare september... blir en härlig period ekonomiskt. Vi skall åka till IKEA och köra riktig spenderstil. MIn syster kallade mig borgarsvin. Hon är bara avundsjuk. Sänggavel, två byråer, lampor, datorbord, sängbord, skrivbordsstol är vad vi budgeterat. Den som säger att pengar inte gör en lycklig snackar bullshit. Pengar är inte allt, men om man vet hur det är att käka knäckebröd tre gånger om dagen så vet man också hur mycket lättare saker och ting blir med pengar på kontot.
Och förresten! Jag har redan träningsvärk. Från gymet igår, och nu springandet. Aouuwww. Hade jag haft låg moral hade jag sjukat mig. Men nu är jag ju en hyvens brud med pliktkänsla. Awell. See you at work! Det blir pastasallad till lunch i morgon.
Y is for yes, A is for aaah, T is for tsss, Z is for...
För det första: jag skrev precis ett långt stycke här. Vid publicering: 503 error. Satan!
I morgon är det onsdag, vilket innebär att jag har en ledig dag. Man kan ju behöva en paus ibland menar jag. Sedan arbetar jag fredag, lördag, söndag, måndag.
På mitt jobb finns det en gubbe som heter Jerry. Man skall alltid vara lite extra snäll mot dem som ser ut att behöva det. Jag är med andra ord väldigt snäll mot Jerry. Hela tiden. Ett exempel kan vara yatzyomgången igår mellan Jerry, Sophia och mig. Jerry vann. Vilket naturligtvis bara är att gratulera. Men! Hur det kunde gå så? Ingen aning faktiskt. Nog för att jag spelade slarvigt och okoncentrerat med flit. Men mina terorier rör sig i kategorin slump och tur. Jag menar, han känner nog det själv innerst inne, Jerry. Att det som hände var en engångsföreteelse. Han har till exempel inte frågat om nytt battle idag. Och visst kan vi bjuda stackars Jerry på glädjen att ha fått slå två ur hans perspektiv småbrudar i ett elektroniskt turspel. ;) Gratulerar till vinsten, Jerry!
För övrigt slog jag Sophia två gånger och Adam två. Inga förluster över huvud taget med andra ord. Det är nästan så att man blir lite högfärdig. 
och 
Gjutet! Taxen är lättroad idag också.
Addicts of communication.
Tiger Lou med Functions får avrunda denna tisdagen den 25:e juli 2006. Mitt livs kärlek ligger i sängen med hörlurarna på och är alltså inte kontaktbar för tillfället. Vad skulle jag ta mig till ifall han inte fanns? Hjärtat!
När jag var liten var jag rädd för åskan. Somrarna i Stora Hult är lätta att framkalla ur minnet. Vilken fantastisk tid, minns ni när somrarna varade en evighet? Nu mer räknar man dagarna till löning och inser plötsligt att hela juli åter och oåterkalleligen är förbi. Om en månad börjar skolan igen. Vi talade om en kräftskiva, men det verkar som om alla har fullt upp på sitt håll och splittringen är åter ett faktum. En till Skelefteå, en annan till Barcelona, en tredje till Grebbestad...
När jag var liten hade jag en första bästa vän. Hon hette (eller heter fortfarande) Johanna och jag tyckte alltid att hon var så mycket sötare än vad jag var. Jag var pittögd och spinkig, hon var fräknig och hade långt brunt hår som gick att fläta.
Hela uppväxten var oss barn emellan en konkurrens om uppmärksamhet, bekräftelse och kontakt. Man kunde aldrig vara säker på var man hade människorna omkring sig, och osäkerheten låg som en tjock gröt över hela först Tunaskolan, sedan Östratornskolan. Så kan det fortfarande kännas. Var har man sina nära, av vem är man behövd, vem vänder sig till en, vem kan man vända sig till?
Det är en tid av förändring. Igen. Johanna har jag inte längre någon kontakt med, men jag saknar Hanna i London, jag hade velat träffa Linn, Jag hade velat ha Sara och Anna närmre... Men här sitter jag, grusig i ögonen och med ett busskort på fickan. Det är tur att man är portabel och på stabil ekonomisk grund. Och att man har en säng att krypa ner i. God natt.
Är F:et på förpackningen förkortning på banan?
Humöret armbågas någonstans nere vid anklarna. Väggmåleriet går inte alls något vidare och hela jag är som en pösig, blek deg. En tråkledsen sådan dessutom. Varför sticker jag inte iväg och tränar?
Ja, varför gör jag inte det? Jag borde. Skall tänka på saken i tio minuter.
Och två minuters funderande ger följande deal: springa ikväll när värmen gett med sig något. Träna i morgon eftermiddag med Karin. Jag ligger hjälplöst efter, tiden bara rusar och helt plötsligt har tre gånger i veckan blivit var tredje. Skäms, Taxen, skäms! Men för tillfället känns detta som en fin deal. Jag förstår inte hur jag kan vara så mycket deg som jag är med en vikt på ynka 53 kilo. jag är ju dessutom stark som en oxe! Eller, vad säger man... kviga?
Dagens Yatzy-battle gav följande:
Emma: 9 vinster
Sophia: 1 vinst
Vad drar vi för slutsatser av detta? Är jag the mastress eller är jag? Men, i morgon är en ny dag och det kan ju vara Sophias dagsform som spökar. Jag menar, alla kan ha en dålig dag. Eller två. Eller tre. Eller... Bättre lycka i morgon min nyfunna vän. Ha, förbered dig på nederlag! Ha ha ha!
Jag måste lära mig att nyansera och sluta upp med att vara så förfärligt negativ/ destruktivt realistisk. Negativa Taxen skall härmed plocka fram fem fina på B:
Biljetter till spelning på måndag! Dropkick på KB - jag som trodde att biljetterna var slut! Nu är de betalda och skall bara hämtas ut. Lyckan är att tisdagen därpå är min lediga dag. Dock sambons 7 - 17.30-dag men wtf. Länge leve! Jag har nästan glömt hur det är att balansera arbete med ett socialt liv.
Broccoli - finns inte hemma men förgyllde min gårdag. Jag älskar broccoli, broccoli älskar mig.
Byxor på posten! Jag har inte så värst många laster. Men byxor. BYXOR! Mitt femtioelfte par (plus sambons femtiotolfte) har anlänt! Finns det någon som har ett tips på hur man snyggt och överskådligt förvarar byxor så säg till. Dock ligger jag i klädlä - sambon äger cirkus femtio par band-t-shirts. De har tydligen företräde till garderober och hyllor. Jag är en förtryckt stackars Tax.
Bländande solsken! Ja, det är sant, hur mycket jag än klagar på värmen så älskar jag det faktum att ljuset och solen får mig att må så bra. Allergin går på sparlåga, nattsömnen minskad från tolv till åtta timmar, mitt under vintern så pissgula hårskrälle antar under sommaren en mer acceptabel blond nyans.
Brownies! Vi ska baka kom jag just på. På tal om utebliven träning alltså. Vi har till och med blockchoklad hemma! Aaaah.
Hjälp! Jag vill bara sudda och måla över. Dessutom luktar lampan rumpsvett. How nice.Lilla grisen, lilla lilla grisen...
Till en början: grisen har gått ur tiden.
vila i frid Viggo.
Det är jobbigt att tänka på. Men grisen var gammal och trött och det skulle varit egoistiskt att hålla honom kvar. Han lär å andra sidan vara äldsta herren på bygget han rumstrerar om på nu. Det är inte många grisar som får lov att bli elva år. (you mthfckin meateaters) Jag är glad att han fick en sövande spruta innan de - sköt honom. Så gör man med djur ser ni. Så har man gjort mot alla de djur ni stoppar i flabben. Grisen har levt ett bra liv, med havregrynsgröt om morgnarna och magkliarservice.
Men, det är väldigt jobbigt att se min pappa. Han är uppriktigt förtvivlad, även om beslutet att avliva grisen var gemensamt. Ett husdjur är ett husdjur, må det sedan vara en hund, en katt eller en gris. Det är min pappa som gått upp med grisen på morgonen, det är han som har kliat grisen på magen då han legat framför kaminen.
Livet har sin gilla gång.
Det blixtrar, sambon ropar efter mig. Alltid lika fashinerad av vädrets makter.
I morgon är det jobb igen. 
Hur skulle man kunna gå och lägga sig? Fantastiskt!
Skallebank och påfylld tank.
Vad härligt det är med långledigt! Jag har hunnit med massor av saker. Sova, t.ex. Och bada badkar. Och umgås med dem som jag möter allt för sällan. Fredagen erbjöd baluns på helsingborgskt vis. Camilla firade sin födelsedag i efterhand och då föräldrahemmet stod tillfälligt tomt var platsen given. Alkohol och nya och gamla ansikten, anekdotberättande och musikdebatter. Härligt! 
... från rar och klämkäck till rar, klämkäck och lite salongsberusad. Honey!
Saker som är värda att poängtera:
Till hösten spelar Ryan Adams på KB.
Summerteeth med Wilco är och förblir ett av de album som ligger mig närmast hjärtat.
Jag blir lycklig av hundar med oförargliga tingestar i munnen. Det ser så roligt ut. Till exempel kan det handla om mjölkförpackningar, pinnar, bollar eller dylikt. OBS! Döda djur, avföring, tipskuponger och krattor ej inräknat. Sambons systers sambos och sambons systers hund (hängde ni med?) har gjort sig skyldig till en hel del. Men hon är kär ändå. Surt ändock med tipskupongerna.
Knäckebröd är the shit mot skallebank. Bättre än all paracetamol i världen.
Det blåser svalare vindar.
Jag har köpt en ny kofta.
Klockan ett åker vi till sommarstugan/sommarnöjet/fritidshuset/stugan. Sambons föräldrar och katten skall med. Stranden, grillen och kortspel hägrar. Good point, jag måste skriva av Rummyreglerna. Observera skriva av, inte skriva ut. Vi har fortfarande ingen skrivare.
Ibland kan jag komma på mig själv med att sakna Jeffipeffi lite. Jeffipeffi, eller Jeff Tweedy som han egentligen hette, var min guldfisk. För er som inte vet är Jeff Tweedy frontfigur i den fenomenala sammanslutningen Wilco. Jeffipeffi dog under mystiska omständigheter och ligger numera begravd under jersminen i Stora Hult. Jeffipeffi brukade nafsas i fingret när man skulle mata honom. Han var även den som totalförstörde den undervattensvegetation som vi införskaffat för dyra pengar till akvariet.
Jag säger hoppsan. Det är 40 minuter tills vi skall sitta i bilen. Kom loss, albatross.
Den biologiska klockan versus förnuftet.
När jag åter satte min fot på mitt sommarjobb (nåja, det är ett sporadiskt höst- vinter- och vårjobb också) i mitten av juni möttes jag av en entusiastisk kollega som förtjust kvittrade:
- Så du planerar barn? Hihi, det visste jag inte, ja, alltså, jag hittade dig på den där communityn, eller ja, vi hittade dig där, va, är det sant? Hihi, då är vi si och så många som är gravida här!
Jag blev perplex och kopplade inte alls. Vad menade kvinnan? Det är sanning att jag är medlem på en community där merparten av medlemmarna är planerande, blivande och/eller varande föräldrar. Mycket av forumets diskussioner rör sig runt föräldrarskap men det finns även allmäna diskussionstrådar där jag med förtjusning diskuterar med andra kring vegetarianism, kosthållning, musik, litteratur och en uppsjö av andra ämnen. Inte i någon av trådarna har jag antytt att jag skulle vara i grosess. Vadan detta rykte?
Det hela fick sin förklaring då jag sökte på mig själv i medlemsbasen. Mitt alias låg snyggt parkerat under kategorin Planerar barn. Hur jag hamnat där vet jag ärligt talat inte, men snabbt som ögat rivstartade jag och slirade in under kategorin övrigt istället.
För planerar barn gör jag ju inte. Eller, det är nog på sin plats att använda sig av vi då jag är entusiastisk sambo sedan snart fyra år tillbaka. It takes two to tango. Men jag skulle ljuga om jag sa att alla dessa magar och spädbarn som plötsligt finns överallt är mig likgiltiga. Jag, som aldrig har varit någon överdriven påhejare av biologi, slåss nu mot mig själv och det som inte kan vara någonting annat än någon form av urkraft som sliter och drar, pockar och vrider mitt förnuft ur led.
Verkligheten är dock krasst förnuftig. Jag tassar försiktigt omkring här hemma med min ibland outhärdliga längtan. Min sambo vet om den, men är inte beredd att hoppa på tåget, om man säger så. Jag förstår honom, jag vet så väl hur han menar när han pekar på faktorer som ekonomi, ålder, studier och ansvar. Världen står framför oss, varför käka hela gottebordet på en gång? Ja okej, en poäng där. Men! Tänk om vi inte kan få barn? Jag vill inte upptäcka det då jag är trettiofem. Kroppen har sagt ok sedan nio år tillbaka och psyket har pockat oavbrutet i ett flertal år. Om ett år har sambon arbete, inkomst. Jag har ett sparkapital.
Två års ytterligare studier framför mig - minst! Sedan jakten på ett arbete, förmodligen först ett temporärt, därefter kanske, någon gång, ett fast. Därefter jobba sig till rätta, tjäna lite pengar. Jag vill bara skrika åt världen att det ena inte utesluter det andra! Varför påstår ni att man skall leva först? Kan man inte leva under tiden? Innebär att skaffa barn att man slutar leva? Det behöver ju inte vara så!
Men! Jag hyser en orubblig lojalitet gentemot min sambo. Det är honom jag vill leva mitt liv med, och därmed får jag vänta. Han tycker att hela grejen med barn är väldigt jobbig att prata om - och jag får respektera det. Men vid gud vad ont det gör att slåss med sig själv och känna sig ensammast i världen. Ibland tror jag att jag har någon form av syndrom som gör att psyket åldras i förtid. Jag känner ingen i min egen ålder som tänker så här. "Hejsan, mitt namn är Taxen, jag är lillgammal och dumförklarad."
För det är ju det där med att gå i väntans tider. Dock inte i ordinär bemärkelse.
Och som vi har längtat...
För som vi har längtat - det är som om hela ens torso törstar då man ser hur gräsmattorna kippar i kvalmet. Balsam! Jag njuter av ljudet av regn mot fönsterblecket.
Till råga på allt är jag ledig idag. Att få vakna av sig själv, streta med tårna och sträcka sig efter tidningen som sambon, innan han grenslat sin velociped för avfärd mot arbetet, lämnat vid fotändan av sängen. Jag undrar ifall han blev blöt i morse.
Webradion spelar X-models två av oss (huva!) och magen värker något förfärligt.
Det här med nymodigheter.
Det är intet för intet som jag fått smek(?)namnet taxen. När saker som "alla andra" gör förs på tal så stretar jag automatiskt emot och sätter mig på tvären. Jag skäller och trular och blir löjligt pubertal. Fråga mig inte varför, jag är just på gång med en invecklad självanalys. Jag är i vilket fall stockkonservativ och enormt tjurskallig när vissa punkter kommer på tal. Det spelar ingen roll ifall det handlar om att bre knäckemackan på den flata sidan, äga en kameratelefon eller om att följa Idol på tv. Eller, som i det här fallet, att blogga. Jag har alltid sagt att NEJ, jag skall minsann inte, varför skulle jag, det är ju så bra ändå med...
Men tiderna förändras hur mycket jag än stretar emot. Min Nokia 3210 fick efter fem års trogen tjänst somna in i min svettiga vänsterväve och jag skaffade, efter ett obetydligt gräl med mig och mig själv och, måste jag erkänna, ett och annat förtjust pip - en ny telefon av senaste modell. Den behärskar inte bara funktioner som fotografering och musikuppspelning, den har till och med ficklampa! Inte nog med det, jag skrev dessutom min kråka på ett abonnemangskontrakt. Jag som aldrig någonsin skulle ha någonting annat än kontantkort...
Aldrig heller skulle jag skaffa mig en blogg. Nähä, no way. Och här sitter jag nu, barnsligt förtjust. Min temporära arbetskamrat och tillika Yatzyundersåte, värmländskan Sophia, har en blogg. Jag tror inte att någon annan jag känner är produktiv på den här fronten. Och jag menar, kan hon så kan jag. Dessutom - det här med att ordbajsa har jag aldrig haft någon problematik med. Och käften går ju för jämnan, inte ens då jag sover håller jag truten. Fråga sambon.
Okej, det är torsdag, och jag är mätt i magen och trött i ögonen. Sovrumsfönstret står på vid gavel och köksväggen väntar på mig och min pensel. 
