Every dog has its day
Vilket privilegium, att få sitta inomhus med ett glas chaite, nybakat bröd, tända ljus och angenämt sällskap. Det ösregnar, i huset mittemot har de balkongdörren vidöppen. Dagens projekt är framför allt att göra inköp på systemet samt ringa Sara och Anna. Lägenheten är städad, disken diskad.
Saker som idag fashinerar mig:
England, Skottland, Irland och dess invånare. Jag har a great thing for skoluniformer, fräknar (länge leve sambons gener, peppar peppar! ;) och sexig dialekt. Emmerdale/Hem till gården, Belle & Sebastian-intervjuer, fårhundar, you name it! Hahaha jag hör själv hur det låter. Men att min syster yster har ett manligt projekt i Edinburgh gör mig nästan lite avis. Hon flyger dit i morgon och jag fantiserar redan om tvåspråkiga syskonbarn i marinblå skoluniformer. Observera att min syster ännu inte fyllt nitton och att hon dessutom har ett år kvar på gymnasiet. Och på elva dagar blir väl inga barn gjorda. Eller, säg inte det.
Wilco. Ytterligare kommentar är egentligen överflödig, tha Summerteeth till exempel. Vilken skiva! Min första (och antagligen sista) guldfisk fick namnet Jeff Tweedy. En av mina största sorger här i livet är att jag missade Wilcos spelning i Malmö sist. Jag kräks av tanken.
Att indie skulle varit dansband om texterna vore skrivna på svenska. Som älskling klockrent sa: A pair of dark eyes and the smile you gave me, and nothing will ever be the same again. Snyft, step en två tre. Alternativt Två mörka ögon, och leendet du gav mig, och ingenting blir längre som förut. Enhetlig klädsel, lätt att känna igen, publik som dansar enligt förutbestämd struktur. Alttså: de som diggar indie kanske är för blyga för att våga ge sig in i dansbandssvängen även om det textmässigt och även musikaliskt inte skiljer sig speciellt mycket. Simpelt och trivialt. Dock finns det mer pengar att hämta inom dansbandssvängen, så alla ni kobenta Clarksbeprydda herrar och damer, tänk smart, go Ekebofestivalen istället för Emmaboda!
Saker som idag fashinerar mig:
England, Skottland, Irland och dess invånare. Jag har a great thing for skoluniformer, fräknar (länge leve sambons gener, peppar peppar! ;) och sexig dialekt. Emmerdale/Hem till gården, Belle & Sebastian-intervjuer, fårhundar, you name it! Hahaha jag hör själv hur det låter. Men att min syster yster har ett manligt projekt i Edinburgh gör mig nästan lite avis. Hon flyger dit i morgon och jag fantiserar redan om tvåspråkiga syskonbarn i marinblå skoluniformer. Observera att min syster ännu inte fyllt nitton och att hon dessutom har ett år kvar på gymnasiet. Och på elva dagar blir väl inga barn gjorda. Eller, säg inte det.
Wilco. Ytterligare kommentar är egentligen överflödig, tha Summerteeth till exempel. Vilken skiva! Min första (och antagligen sista) guldfisk fick namnet Jeff Tweedy. En av mina största sorger här i livet är att jag missade Wilcos spelning i Malmö sist. Jag kräks av tanken.
Att indie skulle varit dansband om texterna vore skrivna på svenska. Som älskling klockrent sa: A pair of dark eyes and the smile you gave me, and nothing will ever be the same again. Snyft, step en två tre. Alternativt Två mörka ögon, och leendet du gav mig, och ingenting blir längre som förut. Enhetlig klädsel, lätt att känna igen, publik som dansar enligt förutbestämd struktur. Alttså: de som diggar indie kanske är för blyga för att våga ge sig in i dansbandssvängen även om det textmässigt och även musikaliskt inte skiljer sig speciellt mycket. Simpelt och trivialt. Dock finns det mer pengar att hämta inom dansbandssvängen, så alla ni kobenta Clarksbeprydda herrar och damer, tänk smart, go Ekebofestivalen istället för Emmaboda!
Kommentarer
Trackback
