And yes it's hard on the brain

Förresten blir det Folkfest i Landskrona den 25:e augusti! Förslag på föreningar eller organisationer som kan tänkas vilja vara med? Hör av dig! Det kommer att bli fantastiskt.




Dagen har fått en prägel av nostalgi. Jag längtar hem, jag saknar mamman och pappan och syskonen och jag saknar befrielse från ansvar. Men Joakim och hunden väntar ute i Asmundtorp. Och helgen kommer att , förutom jobb, ge närhet och därmed styrka.Jag är vansinnigt kär och vansinnigt lyckligt lottad.


http://www.youtube.com/watch?v=7ZOiZ6bZ_KM&mode=related&search=
Visst är Andrea Kellerman vansinnigt vacker?

Ja, alltså. Det är nästan så att man sätter müslin i halsen. Tiden går så vansinnigt fort, och jag är oerhört förvånad - men stolt - över att jag överlevt den här terminen. Nåja, en uppsatsopponering kvarstår, men jämfört med arbetsbördan hittills är det en piss i Nissan. Igår lämnade jag in uppsatsen om fult språk. Nu ljög jag. Carina lämnade in den åt mig eftersom jag 1. inte fick lov att maila in den på några villkor 2. arbetade till fyra.

Jag har alltid en vansinnig ångest när det gäller att prestera textuella produkter. Jag blir för det första aldrig hundraprocentigt nöjd, det är alltid fel på det jag gör. Dessutom skäms jag så att det sticker i näsan och gråten bultar bakom ögonen när jag lämnar ifrån mig någonting som andra ska läsa och bedöma. Det är klart att jag är medveten om att jag är duktig på att skriva - men det är just det som är problemet. Jag skriver aldrig så bra som jag vet att jag kan, det går inte att vara kreativ och fri när man samtidigt skall krysta in litteraturreferenser och ledande tankegångar. Att gå upp på opponering med en text som man producerat under tids- och sömnbrist och med paniken flåsandes i nacken... bättre kan man ha det. Men vad fan, jag börjar bli luttrad. Man kan ju alltid trösta sig med att det finns de som är sämre - och dummare - än vad man själv är.

Ja. Jobbar sedan i måndags. Rekordtidig start på den långa, långa sommaren med de långa, långa dagarna. Först vik i två veckor för en tjej som går på havandeskapspenning. Sedan en veckas ledigt (tjoho!), sedan jobb tills den 20:e augusti. Och sedan, mina damer unt herrar, börjar skolan på nytt. Fast innan dess har jag, Sophia och de andra unga, fräscha nyförmågorna på jobbet regerat Fröjdenbord med omnejd. Yatzy!

En vecka i Asmundtorp blev för övrigt ett par dagar, sen fick jag åka hem och skriva uppsatsen. Men hundägare blir jag aldrig. Lilla Julia, du är rar i bland men jag förstår att din husse och matte ville ha semester.

Joakim har fyllt 25 och är numera närmre trettio än tjugo. Han är dock fortfarande grymt snygg och relativt vital.

Och Sara fyllde 23 och bjöd på världens godaste tårtor. Estetiskt tilltalande och tjoff - rätt tillfogat magpartiet. Hade jag inte mått illa hade jag stuckit ut och sprungit. Här kommer desutom en publik ursäkt för att jag var så trött att jag nätt och jämnt orkade hålla di gråblåe fokuserade. Sorry, rara Sara. Men flabben gick väl ändå antar jag.

Systern har tagit körkort, jag är grymt stolt och... oerhört förvånad. Haha. Lilla loppan har blivit stor. Tar studenten och jobbar och kör runt och gör världen osäker. Vi ses aldrig, och det tycker jag är tråkigt.

Brodern ska fjällvandra, föräldrarna sälja huset. Och här sitter jag och fördriver tiden. Internet är ett ofog, jag har jobbat med att trappa ned. Med gott resultat.

Snart är det helg igen, och jag ska jobba. Jag finner en enorm tillfredsställelse i att gå till jobbet, jobba och komma hem och äga min tid. Den som säger att det är semester att plugga ska jag med nöje stoppa upp något elektriskt på där solen inte skiner.
   

Jag säger HAHAHA och lovar dyrt och heligt att aldrig mer slösa en lördagskväll åt schlager- förlåt - Balkanfestivalen. Vilket skräp, vilket vansinne. Fast det är ju en befrielse att man får vara vansinnigt ful i teve. Och sen var det roligt att träffa Sara såklart.

Jag har gått upp i vikt och det är oacceptabelt. Synd bara att orken inte räcker till att gå till hissen ens.

...och oftast vänder det ju. Att se slutet som samtidigt är början på någonting annat. Vad har hänt sedan sist..?

 

I morgon avverkar jag den sista praktikdagen. Två grammatiklektioner med åttorna, gör en kupp och lär dem "inte"-regeln fast min handledare säger att jag inte får. Att undervisa i grammatik har förvisso varit förtvivlat tråkigt för mig - och eleverna - men satan vad jag lärt mig! Och utmaningen att försöka förklara varför saker och ting är som de är och sedan lyckas slår allt. Mina åttor! åh, jag kommer att sakna dem jättemycket! För första gången sedan jag började min utbildning har jag känt en trygghet och en längtan efter att få undervisa, att få gå in i klassrummet och interagera med alla dessa fantastiska, vansinnigt jättejobbiga, hormonstinna fjortonåringar. Eller, förlåt, de har fyllt femton några av dem.

 

En rolig anekdot. Stökklassen, som numera är min favoritklass, ville hellre prata än göra satslösning. Och eftersom inte min handledare var i klassrummet (jag har numera gjort klart för henne att jag vill vara själv med eleverna - inte populärt) nappade jag. Klassen frågade unisont hur gammal jag var. Uppenbarligen kommer de inte ihåg att de i sjunde klass frågade mig samma sak och därefter gissade på 37? Jag uppmanade dem att gissa, och trodde väl kanske att deras verklighetsuppfattning skulle ha utvecklats en aning. Eh, tji fick jag. Sjutton. SJUTTON! Eller, som en av grabbarna uttryckte det: "Jaa, alltså, du Emma, alltså om jag var på krogen va, och så hade jag sett dej, då skulle jag undra, alltså, släpper de in minderåriga här eller?" Den tackar vi för, från en liten fjortonårig spoling? Hahaha!

 

Varken pollen eller insekter har stört mig nämnvärt hittills. Däremot förlorar jag på poker och har insett att sommaren kommer att erbjuda måttligt med ledighet. En vecka i juni, och en i augusti närmare bestämt. Tjugoåttonde maj börjar jag jobba. Tackar och bockar för kolleger i grossess som behöver vara lediga - en fattig student med pengalängtan niger och ställer klockan på sex som vanligt.

 

Ja, alltså- soffan kallar, jag borde göra bisatsmaterial men orkar inte just nu. Om en timme ska jag försöka räta upp uppsatskompletteringen som kursare försökt bidra till. Egoistiskt kontrollfreak som jag är oroar jag mig redan och gör mig beredd att korrigera. Och visst, rygg och nacke värker men jag tror fan att det beror på mina timmessessioner här vid  dumburken. Nummer ett, kan tilläggas. Dumburk nummer två skriker desperat efter mig, vi har inte umgåtts på veckor känns det som. Ja alltså inte Joakim, han är bara tjocksmock. En aningen gnällig sådan kan tilläggas. Vad har jag nu gjort?

 ...och ja, okej, det är idag fredag men igår samarbetade itne bloggfan med mig.