Daylight and delight
Ja, alltså. Det är nästan så att man sätter müslin i halsen. Tiden går så vansinnigt fort, och jag är oerhört förvånad - men stolt - över att jag överlevt den här terminen. Nåja, en uppsatsopponering kvarstår, men jämfört med arbetsbördan hittills är det en piss i Nissan. Igår lämnade jag in uppsatsen om fult språk. Nu ljög jag. Carina lämnade in den åt mig eftersom jag 1. inte fick lov att maila in den på några villkor 2. arbetade till fyra.
Jag har alltid en vansinnig ångest när det gäller att prestera textuella produkter. Jag blir för det första aldrig hundraprocentigt nöjd, det är alltid fel på det jag gör. Dessutom skäms jag så att det sticker i näsan och gråten bultar bakom ögonen när jag lämnar ifrån mig någonting som andra ska läsa och bedöma. Det är klart att jag är medveten om att jag är duktig på att skriva - men det är just det som är problemet. Jag skriver aldrig så bra som jag vet att jag kan, det går inte att vara kreativ och fri när man samtidigt skall krysta in litteraturreferenser och ledande tankegångar. Att gå upp på opponering med en text som man producerat under tids- och sömnbrist och med paniken flåsandes i nacken... bättre kan man ha det. Men vad fan, jag börjar bli luttrad. Man kan ju alltid trösta sig med att det finns de som är sämre - och dummare - än vad man själv är.
Ja. Jobbar sedan i måndags. Rekordtidig start på den långa, långa sommaren med de långa, långa dagarna. Först vik i två veckor för en tjej som går på havandeskapspenning. Sedan en veckas ledigt (tjoho!), sedan jobb tills den 20:e augusti. Och sedan, mina damer unt herrar, börjar skolan på nytt. Fast innan dess har jag, Sophia och de andra unga, fräscha nyförmågorna på jobbet regerat Fröjdenbord med omnejd. Yatzy!
En vecka i Asmundtorp blev för övrigt ett par dagar, sen fick jag åka hem och skriva uppsatsen. Men hundägare blir jag aldrig. Lilla Julia, du är rar i bland men jag förstår att din husse och matte ville ha semester.
Joakim har fyllt 25 och är numera närmre trettio än tjugo. Han är dock fortfarande grymt snygg och relativt vital.
Och Sara fyllde 23 och bjöd på världens godaste tårtor. Estetiskt tilltalande och tjoff - rätt tillfogat magpartiet. Hade jag inte mått illa hade jag stuckit ut och sprungit. Här kommer desutom en publik ursäkt för att jag var så trött att jag nätt och jämnt orkade hålla di gråblåe fokuserade. Sorry, rara Sara. Men flabben gick väl ändå antar jag.
Systern har tagit körkort, jag är grymt stolt och... oerhört förvånad. Haha. Lilla loppan har blivit stor. Tar studenten och jobbar och kör runt och gör världen osäker. Vi ses aldrig, och det tycker jag är tråkigt.
Brodern ska fjällvandra, föräldrarna sälja huset. Och här sitter jag och fördriver tiden. Internet är ett ofog, jag har jobbat med att trappa ned. Med gott resultat.
Snart är det helg igen, och jag ska jobba. Jag finner en enorm tillfredsställelse i att gå till jobbet, jobba och komma hem och äga min tid. Den som säger att det är semester att plugga ska jag med nöje stoppa upp något elektriskt på där solen inte skiner.
Jag har alltid en vansinnig ångest när det gäller att prestera textuella produkter. Jag blir för det första aldrig hundraprocentigt nöjd, det är alltid fel på det jag gör. Dessutom skäms jag så att det sticker i näsan och gråten bultar bakom ögonen när jag lämnar ifrån mig någonting som andra ska läsa och bedöma. Det är klart att jag är medveten om att jag är duktig på att skriva - men det är just det som är problemet. Jag skriver aldrig så bra som jag vet att jag kan, det går inte att vara kreativ och fri när man samtidigt skall krysta in litteraturreferenser och ledande tankegångar. Att gå upp på opponering med en text som man producerat under tids- och sömnbrist och med paniken flåsandes i nacken... bättre kan man ha det. Men vad fan, jag börjar bli luttrad. Man kan ju alltid trösta sig med att det finns de som är sämre - och dummare - än vad man själv är.
Ja. Jobbar sedan i måndags. Rekordtidig start på den långa, långa sommaren med de långa, långa dagarna. Först vik i två veckor för en tjej som går på havandeskapspenning. Sedan en veckas ledigt (tjoho!), sedan jobb tills den 20:e augusti. Och sedan, mina damer unt herrar, börjar skolan på nytt. Fast innan dess har jag, Sophia och de andra unga, fräscha nyförmågorna på jobbet regerat Fröjdenbord med omnejd. Yatzy!
En vecka i Asmundtorp blev för övrigt ett par dagar, sen fick jag åka hem och skriva uppsatsen. Men hundägare blir jag aldrig. Lilla Julia, du är rar i bland men jag förstår att din husse och matte ville ha semester.
Joakim har fyllt 25 och är numera närmre trettio än tjugo. Han är dock fortfarande grymt snygg och relativt vital.
Och Sara fyllde 23 och bjöd på världens godaste tårtor. Estetiskt tilltalande och tjoff - rätt tillfogat magpartiet. Hade jag inte mått illa hade jag stuckit ut och sprungit. Här kommer desutom en publik ursäkt för att jag var så trött att jag nätt och jämnt orkade hålla di gråblåe fokuserade. Sorry, rara Sara. Men flabben gick väl ändå antar jag.
Systern har tagit körkort, jag är grymt stolt och... oerhört förvånad. Haha. Lilla loppan har blivit stor. Tar studenten och jobbar och kör runt och gör världen osäker. Vi ses aldrig, och det tycker jag är tråkigt.
Brodern ska fjällvandra, föräldrarna sälja huset. Och här sitter jag och fördriver tiden. Internet är ett ofog, jag har jobbat med att trappa ned. Med gott resultat.
Snart är det helg igen, och jag ska jobba. Jag finner en enorm tillfredsställelse i att gå till jobbet, jobba och komma hem och äga min tid. Den som säger att det är semester att plugga ska jag med nöje stoppa upp något elektriskt på där solen inte skiner.
Kommentarer
Trackback
