And yes it's hard on the brain

Först och främst: Wilco – Kicking television – bara för att jag inte fått bevittna live. Rekommenderar även samarbetet med Billy Bragg.

Minnen, kära återseenden och pinsam tystnad. Skivsorteringen går sakta men säkert framåt – A till Å blev 530 skivor, dubbelalbum ej särräknade. Återstår att ge sig på ett hundratal singlar och lika många samlingsalbum och soundtrack. Men inte i kväll, vänner, inte i kväll. Det här med att skämmas, att gömma undan, att sälja... Det går ju inte! Alla skivor jag har har någon gång betytt någonting, köpta i ett syfte eller fådda och därmed betydelsefulla. En skiva jag fått pikar för i nio år nu är Andreas johnsons Cottonfish tales från 1997. Hur skall jag förklara att det inte var schlager-Andreas då? Jag gick i sjuan och både den skivan och uppföljaren Liebling låg mig nära hjärtat. Jag lyssnar fortfarande ibland och minns. Utan att skämmas det minsta. Samma sak med Lars Winnerbäck. Idag skulle jag inte gå på en spelning om jag så fick betalt. Trängas med folk 30+ som äääälskar hans texter. Fuck you säger jag, den småfeta gubben med halvskägg framför er har inte alltid varit sellout. Jag har följt med sedan Snoddas och vidare Rusningstrafik och Dans med svåra steg. Visst får alla lyssna, men musik som någon gång betytt någonting ur något perspektiv... det gör ont ont ont att dela med människor man inte har något vidare intresse av. Bara tanken på att gubben spelar "gamla godingar" för småbarnsfamiljer och bonnläppar som skriksjunger med i samma texter som jag gråtit mig till sömns till första året på gymnasiet? Nej! Skall vi fortsätta? Kent? Betyder musik mycket kan man inte dela hur som helst. Det är ju en sorts kärlek, och inte fan vill jag att någon annan tafsar och kladdar med lortiga oförsiktiga händer på det som ligger mig nära hjärtat.

Och jag laddar inte ner. Att köpa skivor - att bläddra bland konvolut och med en skräckblandad förtjusning räcka fram betalkortet. Eller att sitta och vänta på att postmannen skall lämna en avi som ger löfte om paket att hämta för stort för att delas ut. För mig får det kosta, varje skiva jag köper har en betydelse, åh, jag ler vid tanken på när vi flyttade ihop och insåg hur många dubletter vi hade. Kära på varsitt håll - i samma skivor! Jag vill ha booklet, jag vill ha label, jag vill... åh. Att ladda ner känns som att slentrianmässigt klicka sig till, det känns för enkelt. Och ur mitt perspektiv dessutom oärligt - nu för tiden tror minsann folk att allting skall vara gratis, morrar tant-taxen.

Att poängtera är kanske att alla dessa hundratal skivor inte bara är mina, en del är våra, en del bara hans. Det dröjde länge, länge, kanske tills för bara ett år sedan? innan vi slutade köpa dubletter och gick in i gemensam affär. Nu får det bära eller brista - hade vi gått skilda vägar hade katastrof varit nära på mer än det rent känslomässiga planet. Ta du soffan, vad fan, jag skiter väl i bordet, men ge FAN i skivorna! Åh, nej, så kan man inte tänka.

Vidare, spinner på det där med att skämmas. Alla började vi någon stans, alla som har en relation till musik har börjat, trevande, ovetande om vad som varit passande - föräldrar, syskon, kompisar... vem styrde in dig, när började du välja din egen väg? Eller gör man någonsin det?1996 var jag på Backstreet Boys-spelning  på Store Vega i Köpenhamn. Jag var 11 år gammal. Jag minns att det var jättehäftigt - åldersmässigt är jag mitt emellan NKOTB och Spice Girls/Hanson-eran. Borde jag skämmas? Tja. det gör jag inte. Inte ett dugg. Jag har inte ens gömt skivan, den är insorterad långt fram under B. Jag har även Take That, Back for good på singel! Och den, mina damer och herrar, är fenomenal! Och Blur - BLUR! Där har vi något som är tacksamt att retas för. Blur kan inte bara avhandlas sådär - en dak kommer min redogörelse över varför Blur är... ååååååh!

Man letar sig fram, smakar och spottar, men minnena gör man inte sig av med så lätt.


... det är dags att sova, singelarbetet påbörjat i duett. 90 uppskrivna, och vi har knappt börjat. Roligast var att hitta Bryan Adams On a day like today som jag fick då jag köpte jeans på JC i åttonde klass. Jag sa ju att jag inte slänger! Hahahaha. Godnatt.