And yes it's hard on the brain

När jag åter satte min fot på mitt sommarjobb (nåja, det är ett sporadiskt höst- vinter- och vårjobb också) i mitten av juni möttes jag av en entusiastisk kollega som förtjust kvittrade:

- Så du planerar barn? Hihi, det visste jag inte, ja, alltså, jag hittade dig på den där communityn, eller ja, vi hittade dig där, va, är det sant? Hihi, då är vi si och så många som är gravida här! 

Jag blev perplex och kopplade inte alls. Vad menade kvinnan? Det är sanning att jag är medlem på en community där merparten av medlemmarna är planerande, blivande och/eller varande föräldrar. Mycket av forumets diskussioner rör sig runt föräldrarskap men det finns även allmäna diskussionstrådar där jag med förtjusning diskuterar med andra kring vegetarianism, kosthållning, musik, litteratur och en uppsjö av andra ämnen. Inte i någon av trådarna har jag antytt att jag skulle vara i grosess. Vadan detta rykte?

Det hela fick sin förklaring då jag sökte på mig själv i medlemsbasen. Mitt alias låg snyggt parkerat under kategorin Planerar barn. Hur jag hamnat där vet jag ärligt talat inte, men snabbt som ögat rivstartade jag och slirade in under kategorin övrigt istället.

För planerar barn gör jag ju inte. Eller, det är nog på sin plats att använda sig av vi då jag är entusiastisk sambo sedan snart fyra år tillbaka. It takes two to tango. Men jag skulle ljuga om jag sa att alla dessa magar och spädbarn som plötsligt finns överallt är mig likgiltiga. Jag, som aldrig har varit någon överdriven påhejare av biologi, slåss nu mot mig själv och det som inte kan vara någonting annat än någon form av urkraft som sliter och drar, pockar och vrider mitt förnuft ur led.

Verkligheten är dock krasst förnuftig. Jag tassar försiktigt omkring här hemma med min ibland outhärdliga längtan. Min sambo vet om den, men är inte beredd att hoppa på tåget, om man säger så. Jag förstår honom, jag vet så väl hur han menar när han pekar på faktorer som ekonomi, ålder, studier och ansvar. Världen står framför oss, varför käka hela gottebordet på en gång? Ja okej, en poäng där. Men! Tänk om vi inte kan få barn? Jag vill inte upptäcka det då jag är trettiofem. Kroppen har sagt ok sedan nio år tillbaka och psyket har pockat oavbrutet i ett flertal år. Om ett år har sambon arbete, inkomst. Jag har ett sparkapital.

Två års ytterligare studier framför mig - minst! Sedan jakten på ett arbete, förmodligen först ett temporärt, därefter kanske, någon gång, ett fast. Därefter jobba sig till rätta, tjäna lite pengar. Jag vill bara skrika åt världen att det ena inte utesluter det andra! Varför påstår ni att man skall leva först? Kan man inte leva under tiden? Innebär att skaffa barn att man slutar leva? Det behöver ju inte vara så!

Men! Jag hyser en orubblig lojalitet gentemot min sambo. Det är honom jag vill leva mitt liv med, och därmed får jag vänta. Han tycker att hela grejen med barn är väldigt jobbig att prata om - och jag får respektera det. Men vid gud vad ont det gör att slåss med sig själv och känna sig ensammast i världen. Ibland tror jag att jag har någon form av syndrom som gör att psyket åldras i förtid. Jag känner ingen i min egen ålder som tänker så här. "Hejsan, mitt namn är Taxen, jag är lillgammal och dumförklarad."

För det är ju det där med att gå i väntans tider. Dock inte i ordinär bemärkelse.