Det här med nymodigheter.
Det är intet för intet som jag fått smek(?)namnet taxen. När saker som "alla andra" gör förs på tal så stretar jag automatiskt emot och sätter mig på tvären. Jag skäller och trular och blir löjligt pubertal. Fråga mig inte varför, jag är just på gång med en invecklad självanalys. Jag är i vilket fall stockkonservativ och enormt tjurskallig när vissa punkter kommer på tal. Det spelar ingen roll ifall det handlar om att bre knäckemackan på den flata sidan, äga en kameratelefon eller om att följa Idol på tv. Eller, som i det här fallet, att blogga. Jag har alltid sagt att NEJ, jag skall minsann inte, varför skulle jag, det är ju så bra ändå med...
Men tiderna förändras hur mycket jag än stretar emot. Min Nokia 3210 fick efter fem års trogen tjänst somna in i min svettiga vänsterväve och jag skaffade, efter ett obetydligt gräl med mig och mig själv och, måste jag erkänna, ett och annat förtjust pip - en ny telefon av senaste modell. Den behärskar inte bara funktioner som fotografering och musikuppspelning, den har till och med ficklampa! Inte nog med det, jag skrev dessutom min kråka på ett abonnemangskontrakt. Jag som aldrig någonsin skulle ha någonting annat än kontantkort...
Aldrig heller skulle jag skaffa mig en blogg. Nähä, no way. Och här sitter jag nu, barnsligt förtjust. Min temporära arbetskamrat och tillika Yatzyundersåte, värmländskan Sophia, har en blogg. Jag tror inte att någon annan jag känner är produktiv på den här fronten. Och jag menar, kan hon så kan jag. Dessutom - det här med att ordbajsa har jag aldrig haft någon problematik med. Och käften går ju för jämnan, inte ens då jag sover håller jag truten. Fråga sambon.
Okej, det är torsdag, och jag är mätt i magen och trött i ögonen. Sovrumsfönstret står på vid gavel och köksväggen väntar på mig och min pensel. 
