All you had
I fredags gick jag hem i halvlek, dagissnoret täppte till både här och där och jag var inte mottaglig för fonetik. Sedan dess har tillvaron lunkat på halvfart.
Det är någonting med känslan, en slags irritation och sugande ledsenhet som ligger och pyr. Obehagligt och uttröttande.
Spontanitet - när kommer man till den där punkten då det vänder? När jag var fjorton ville jag bli femton, alla mål och drömmar rörde sig kring uppbrott, långt bort och iväg och jag, jag jag, själv! Men successivt, utan att man egentligen märker det, snärjer man in sig i emotionella eller materiella förhållanden som håller en kvar.
Vad är det man väntar på? Och vad är det som står i vägen för det man inte vet? Och varför är vissa mål finare och mer självständiga än andra? Varför är det så häftigt och alternativt att åka iväg och "förverkliga" sig själv när miljontals människor gjort samma sak innan du tog beslutet? Å andra sidan fult och tråkigt och slöseri med tid att gå hemma och dra - för det är ju där ute, någon stans, som livet och den ultimata kicken finns?
Jag blir ofta förtvivlat trött på och föraktfull gentemot mig själv. Jag är medveten om att min självbild är förvrängd. Man hade kunnat tycka att jag vid en uppnådd ålder av tjugotvå borde åtminstone kommit en bit på vägen att flytta fokus. Att förakta och klanka ner på sig själv borde höra de förtvivlade tonåren till. Alla och var och en är centrum i det egna, men om det bara kunde vända! Men vänder gör det inte, pendlar, svänger möjligtvis, samtligt med en själv vid rodret.
Men jag är inte labil, inte på det viset, det har inte tippat över sedan jag var sjutton. Sedan jag mött honom är inte avståndet så stort och skrevorna lättare att hoppa över. Det säger sig själv, föraktet bottnar numer någonstans i att jag avskyr mig själv för det faktum att jag trots honom lyckas landa så förbannat hårt ibland. Och det är mitt eget fel, jag är så förbannat helvetes sinnessjukt lyckligt lottad och jag avskyr mig själv för att jag tar för givet, klagar och går på.
Jag har aldrig någonsin haft några religiösa grubblerier, men det är oerhört och svårt att förstå att han faktiskt står ut. Att omgivningen inte sparkar undan mer än vad den gör. För det fungerar ju, det flyter på och går mig i händer. Det där gamla smutsiga tacksamhetstänket hör inte hemma i min världsbild och jag måste försöka. Jag måste fokusera på det faktum att det går över.
Han är så stabil, så trygg i sig själv för det mesta, så självklart lugn och en sån fantastisk personlighet och människa. Varför är jag då så jävla dum i huvudet att jag ifrågasätter hans omdöme att välja? Det är ju att nedvärdera hans intellekt och till och med jag borde se hur löjligt det är? Fyra år är en svindlande tid och runt omkring rasar världen som ett korthus och jag har så svårt att tro på det oerhörda att vi står kvar.
Det är någonting med känslan, en slags irritation och sugande ledsenhet som ligger och pyr. Obehagligt och uttröttande.
Spontanitet - när kommer man till den där punkten då det vänder? När jag var fjorton ville jag bli femton, alla mål och drömmar rörde sig kring uppbrott, långt bort och iväg och jag, jag jag, själv! Men successivt, utan att man egentligen märker det, snärjer man in sig i emotionella eller materiella förhållanden som håller en kvar.
Vad är det man väntar på? Och vad är det som står i vägen för det man inte vet? Och varför är vissa mål finare och mer självständiga än andra? Varför är det så häftigt och alternativt att åka iväg och "förverkliga" sig själv när miljontals människor gjort samma sak innan du tog beslutet? Å andra sidan fult och tråkigt och slöseri med tid att gå hemma och dra - för det är ju där ute, någon stans, som livet och den ultimata kicken finns?
Jag blir ofta förtvivlat trött på och föraktfull gentemot mig själv. Jag är medveten om att min självbild är förvrängd. Man hade kunnat tycka att jag vid en uppnådd ålder av tjugotvå borde åtminstone kommit en bit på vägen att flytta fokus. Att förakta och klanka ner på sig själv borde höra de förtvivlade tonåren till. Alla och var och en är centrum i det egna, men om det bara kunde vända! Men vänder gör det inte, pendlar, svänger möjligtvis, samtligt med en själv vid rodret.
Men jag är inte labil, inte på det viset, det har inte tippat över sedan jag var sjutton. Sedan jag mött honom är inte avståndet så stort och skrevorna lättare att hoppa över. Det säger sig själv, föraktet bottnar numer någonstans i att jag avskyr mig själv för det faktum att jag trots honom lyckas landa så förbannat hårt ibland. Och det är mitt eget fel, jag är så förbannat helvetes sinnessjukt lyckligt lottad och jag avskyr mig själv för att jag tar för givet, klagar och går på.
Jag har aldrig någonsin haft några religiösa grubblerier, men det är oerhört och svårt att förstå att han faktiskt står ut. Att omgivningen inte sparkar undan mer än vad den gör. För det fungerar ju, det flyter på och går mig i händer. Det där gamla smutsiga tacksamhetstänket hör inte hemma i min världsbild och jag måste försöka. Jag måste fokusera på det faktum att det går över.
Han är så stabil, så trygg i sig själv för det mesta, så självklart lugn och en sån fantastisk personlighet och människa. Varför är jag då så jävla dum i huvudet att jag ifrågasätter hans omdöme att välja? Det är ju att nedvärdera hans intellekt och till och med jag borde se hur löjligt det är? Fyra år är en svindlande tid och runt omkring rasar världen som ett korthus och jag har så svårt att tro på det oerhörda att vi står kvar.
Kommentarer
Trackback
