Brysselkål!
Eftersom jag inte kommer att ha råd att betala mina fettiga räkningar framöver får jag väl sluta upp med att telefonblogga. Utgifterna svävar ut en aning, sedan över och iväg men vad tusan...
Ja, Joakim, vad tusan? Jag kommer snart hem, och då lägger jag mig tillrätta på ditt bröst och vi pratar och resonerar, funderar och klokar oss och saker och ting blir bra, sedan bättre, eventuellt bäst. Framiden, framtiden, hej på dig.
Eftersom väggarna långsamt närmade sig och jag tröttnade på att kräla runt på parketten i ångestfyllt gråtskratt bestämde jag mig för att åka till Lund. Som alltid blir saker och ting bättre i samma stund som tåget rullar in restid plus en tio eller tjugofem förseningsminuter senare. Jag säger Lund i mitt hjärta och menar det. Trots att staden gett mig utslätad snobbskånska tacksam att göra narr av (hej skolkamrater från Sjöbo, Skurup och Malmoe, jag vet nog!) Nu fick jag träffa både pappan, mamman och brodern, jag fick en kopp te och en bit morotskaka och jag fick se nya lägenheten från gården. Fantastiskt fin!
Anna är i Uppsala, och jag är lycklig för hennes skull, hon är guld och tröst och klokskap och det kan behövas ibland, inte sant?
Nä, det blir inget eldande i vinter, besiktning underkänd och vi måste glidspackla rökgångarna och montera takstege vilket innebär en kostnad på i runda slängar 20 000. Nån måtta får det vara, de pengarna finns inte nu. Istället väntar vi tills i vår och kirrar biffen i samma veva som vi renoverar köket. Blockljus är ju inte fy skam det heller. Eh.
Så ska man till Umeå. Bra blir det kanske, orkar gör jag inte, men tröttskapet får fäktas hädan. Jag har inte tid att vara trött.
För övrigt tänker, drömmer och trånar jag efter brysselkål. Jag vet att det säkerligen finns något medicinskt epitet lämpligt för detta, men hjälpa det kan jag inte. Brysselkål! Åh! BRYSSELKÅL! Jag svettas generat bara vid tanken. Brysselkål... Oh!
I helgen kommer jag att traska runt i klackeskor. Märk väl: jag använder absolut inte sådant, har aldrig gjort och var bestämd över att aldrig göra. men när klänningen var bestämd, och de där förbannade skorna flirtade med mig först från en butikshylla och senare en annan så var saken gjord. Så, klick, klack, klick, klack. Vilken dam det blivit av mig då.
Ja, Joakim, vad tusan? Jag kommer snart hem, och då lägger jag mig tillrätta på ditt bröst och vi pratar och resonerar, funderar och klokar oss och saker och ting blir bra, sedan bättre, eventuellt bäst. Framiden, framtiden, hej på dig.
Eftersom väggarna långsamt närmade sig och jag tröttnade på att kräla runt på parketten i ångestfyllt gråtskratt bestämde jag mig för att åka till Lund. Som alltid blir saker och ting bättre i samma stund som tåget rullar in restid plus en tio eller tjugofem förseningsminuter senare. Jag säger Lund i mitt hjärta och menar det. Trots att staden gett mig utslätad snobbskånska tacksam att göra narr av (hej skolkamrater från Sjöbo, Skurup och Malmoe, jag vet nog!) Nu fick jag träffa både pappan, mamman och brodern, jag fick en kopp te och en bit morotskaka och jag fick se nya lägenheten från gården. Fantastiskt fin!
Anna är i Uppsala, och jag är lycklig för hennes skull, hon är guld och tröst och klokskap och det kan behövas ibland, inte sant?
Nä, det blir inget eldande i vinter, besiktning underkänd och vi måste glidspackla rökgångarna och montera takstege vilket innebär en kostnad på i runda slängar 20 000. Nån måtta får det vara, de pengarna finns inte nu. Istället väntar vi tills i vår och kirrar biffen i samma veva som vi renoverar köket. Blockljus är ju inte fy skam det heller. Eh.
Så ska man till Umeå. Bra blir det kanske, orkar gör jag inte, men tröttskapet får fäktas hädan. Jag har inte tid att vara trött.
För övrigt tänker, drömmer och trånar jag efter brysselkål. Jag vet att det säkerligen finns något medicinskt epitet lämpligt för detta, men hjälpa det kan jag inte. Brysselkål! Åh! BRYSSELKÅL! Jag svettas generat bara vid tanken. Brysselkål... Oh!
I helgen kommer jag att traska runt i klackeskor. Märk väl: jag använder absolut inte sådant, har aldrig gjort och var bestämd över att aldrig göra. men när klänningen var bestämd, och de där förbannade skorna flirtade med mig först från en butikshylla och senare en annan så var saken gjord. Så, klick, klack, klick, klack. Vilken dam det blivit av mig då.
Kommentarer
Postat av: camilla
hoppas att umeå tar väl hand om dej! norrland har sin charm mår jag säga. jag gick också i klackskor för första gången i helgen, det slutade med blodbad och barfotagång hem. men jag kände mig lite damig där ett tag! hoppas att det går bättre för din del! kram på dej
Trackback
