Fobic
Nu är det färre än 100 dagar kvar. Aningen orolig över det faktum att jag inte oroar mig nämnvärt. Vi har knappt köpt någonting, det mesta går väl att fixa när bebisen är här? Det är spännande att sitta på föreläsning och se hur magen rör sig. Idag var det hela havet stormar snarare än straffsparksskytte. Hur konstigt är det inte att det ligger någon där inne på jäsning? Vecka 27 redan... Ska på samtal angående min stickrädsla i veckan. Jag storgråter bara jag tänker på det. Det finns liksom ingen möjlighet att det går att lösa, KBT:n i Lund för något år sedan var ett skämt. Jag har sagt det förut, jag säger det igen, de får söva ner mig och plocka ut ungen ifall det blir tal om ryggmärgsbedövning eller liknande. Det händer inte att de kopplar slangar och tar prover. Då går allt åt helvete. Mardrömmen är att möta personal som inte tar min rädsla på allvar - såna finns det gott om. Då skiter jag i det här med att föda barn kan jag tala om.
600 kronor på kontot och busskortet går ut idag. Härligt, eh. Ringa pappan och låna 1000 spänn för att kunna ta sig till föreläsningar som ändå inte är intressanta. How fun.
Lilla söta våren, kom!
600 kronor på kontot och busskortet går ut idag. Härligt, eh. Ringa pappan och låna 1000 spänn för att kunna ta sig till föreläsningar som ändå inte är intressanta. How fun.
Lilla söta våren, kom!
Kommentarer
Postat av: Julia
Vad jobbigt! Hoppas verkligen inte att de bemöter dig dåligt på det där samtalet. Jag var också livrädd för att sjukhuset inte skulle ta mig på allvar, men jag blev överaskad för att de var så förstående och lätta att prata med.
Jag VET att detta är en klen tröst, förmodligen ingen tröst alls, men jag fick ryggmärgsbedövning och jag lovar och svär att det inte kändes någonting! Och du, de är liksom skyldiga att se till så hela förlossningsgrejset sker på bästa sätt, även för mamman.
Stå på dig och lycka till med allt!
Trackback
