Waisting my life
En fin kväll med min Sara (jag tar mig rätten att) på Helsingborgs stadsbibliotek. Khemiri var vältalig och charmerande och timmen fick marginaler, en lätt jogg till knutpunkten resulterade i hemkomst 20.59. Te, en apelsin, ett päron samt tjocksmock fick samsas med Grey's och mina frusna tassar. Cliff hanger. Att slösa bort en vecka i väntans tider är inte min modell.
Jag misstänker att den trötthet jag känner är banal i jämförelse. Nåväl. I morgon bitti ringer klockan kvart i sex. Jag känner Landskrona stations morgonvanor vid det här laget och längtan efter den, punktses kräkhurtiga tidningsutdelare och mina solkiga medresenärer är obefintlig. Reser med, gör mig mot. Irritationen är min ständiga följeslagare och den irriterar mig.
Möte i Malmö åtta. Tillbaka för en av åttornas lektion tjugo över tio, sedan andra åttan, middag, rastvakt, svenska som andraspråk. Textrespons kombinerat med pågatågsåkande, bussåkande och soffsurfande. Sista keramiktillfället, enbart misslyckade alster trycker ner mig och triggar den där irriterade rynkan.
Min handledare, den som skall inspirera och pressa mig till stordåd och misslyckanden. Tänker inte fortsätta att arbeta som lärare speciellt länge. Att vara trettio och bittrast i världen bör kanske inte kombineras med lärarkandidat, tjugotvå, vilse i världen och surkärringstendenser. Smittar jag så smittar du. Så att säga.
Och visst borde man sluta vara arg, en trivsam förnöjsamhet är förfärligt mycket lättare att möta. men det var ju det där med de döda fiskarna flyter med strömmen. men fan vilken träningsvärk det ger att simma emot.
Och förresten! Linda Rosing har lagt politikerkarriären på hyllan. Det kanske finns en högre makt i alla fall. Nu skall hon göra det hon är bra på. Visa tuttarna och se dum ut. Ordningen återställd.
Jag misstänker att den trötthet jag känner är banal i jämförelse. Nåväl. I morgon bitti ringer klockan kvart i sex. Jag känner Landskrona stations morgonvanor vid det här laget och längtan efter den, punktses kräkhurtiga tidningsutdelare och mina solkiga medresenärer är obefintlig. Reser med, gör mig mot. Irritationen är min ständiga följeslagare och den irriterar mig.
Möte i Malmö åtta. Tillbaka för en av åttornas lektion tjugo över tio, sedan andra åttan, middag, rastvakt, svenska som andraspråk. Textrespons kombinerat med pågatågsåkande, bussåkande och soffsurfande. Sista keramiktillfället, enbart misslyckade alster trycker ner mig och triggar den där irriterade rynkan.
Min handledare, den som skall inspirera och pressa mig till stordåd och misslyckanden. Tänker inte fortsätta att arbeta som lärare speciellt länge. Att vara trettio och bittrast i världen bör kanske inte kombineras med lärarkandidat, tjugotvå, vilse i världen och surkärringstendenser. Smittar jag så smittar du. Så att säga.
Och visst borde man sluta vara arg, en trivsam förnöjsamhet är förfärligt mycket lättare att möta. men det var ju det där med de döda fiskarna flyter med strömmen. men fan vilken träningsvärk det ger att simma emot.
Och förresten! Linda Rosing har lagt politikerkarriären på hyllan. Det kanske finns en högre makt i alla fall. Nu skall hon göra det hon är bra på. Visa tuttarna och se dum ut. Ordningen återställd.
Kommentarer
Trackback
