Pardon me
Nittiotal? Jo... Mamma och Kalle kom och lämnade de sista av mina lådor. Barnteckningar, böcker, första paret gummistövlar, någon docka, ett och annat slöjdalster... Och dagböckerna. Jag bläddrade i ett par av dem...
Åttonde klass, 1998, jag vet att flera av er var äldre och visare vid den tidpunkten, men jag grät mig till sömns av olycklig kärlek till Sebastian som hånglade med mig på helgerna men blev tillsammans med min bästa vän. Silverchair, Incubus... Pinsamt? Åkte fast efter att ha tagat med spritpenna på den närliggande lågstadieskolans tak och vidare sprayat i katakomberna till gamla Vipeholms sinnessjukhus. Vad vi lärde oss? Skammen.
Idag är uppväxthuset ute till försäljning i Sydsvenskan, på nätet har det legat en vecka. Mellan tio och fyra traskar en hord vilt främmande penningstinna spekulanter runt hos oss. Eller, hos dem. Familjen alltså. Det är vid närmre eftertanke sex - sju år sedan jag bodde där. Mitt rum finns inte kvar, det har blivit systerns. Systern är för övrigt i Sverige en vecka till, sen flyttar hon till Skottland. Och resten, bror, mor och far aka Kalle, flyttar till nyköpt lägenhet inne i Lund. Inget mer buss 6 i trettio långa minuter.
Så börjar det på nytt. Om två veckor är det dags att köpa månadskort. Ytterligare en termin på Malmö Högskola. Men nu litteraturhistoria, jag jublar men ser ändå nyktert på situationen. Samma pack som håller i trådarna, så hoppas lagom.
Den 30:e augusti slutar jag jobba. Då har jag hunnit med tretton veckor på det här stället. Ack, ja, jag tänker drämma till med ett vad tiden går. För det är just det den gör!
Okej, rasten slut, back to work.
Åttonde klass, 1998, jag vet att flera av er var äldre och visare vid den tidpunkten, men jag grät mig till sömns av olycklig kärlek till Sebastian som hånglade med mig på helgerna men blev tillsammans med min bästa vän. Silverchair, Incubus... Pinsamt? Åkte fast efter att ha tagat med spritpenna på den närliggande lågstadieskolans tak och vidare sprayat i katakomberna till gamla Vipeholms sinnessjukhus. Vad vi lärde oss? Skammen.
Idag är uppväxthuset ute till försäljning i Sydsvenskan, på nätet har det legat en vecka. Mellan tio och fyra traskar en hord vilt främmande penningstinna spekulanter runt hos oss. Eller, hos dem. Familjen alltså. Det är vid närmre eftertanke sex - sju år sedan jag bodde där. Mitt rum finns inte kvar, det har blivit systerns. Systern är för övrigt i Sverige en vecka till, sen flyttar hon till Skottland. Och resten, bror, mor och far aka Kalle, flyttar till nyköpt lägenhet inne i Lund. Inget mer buss 6 i trettio långa minuter.
Så börjar det på nytt. Om två veckor är det dags att köpa månadskort. Ytterligare en termin på Malmö Högskola. Men nu litteraturhistoria, jag jublar men ser ändå nyktert på situationen. Samma pack som håller i trådarna, så hoppas lagom.
Den 30:e augusti slutar jag jobba. Då har jag hunnit med tretton veckor på det här stället. Ack, ja, jag tänker drämma till med ett vad tiden går. För det är just det den gör!
Okej, rasten slut, back to work.
Kommentarer
Postat av: Julia
Åh! Min Sebastian hette Claes, och jag åkte bara fast för smygrökning bakom gympasalen. Spritpennor var jag nog för feg för.
Silverchair lyssnade jag flitigt på, men fattade aldrig att ana var en förkortning av anorexi utan trodde att det var nån tjej han ville skulle dö i "Ana´s song". Jesus. Det är så länge sen!
Postat av: Emma
haha, det där med Ana's song fick jag reda på först typ... nyss. Man borde ju kopplat när man ser hur pojkstackarn nästan tynar bort i videon. Nå. Här sitter man, gammal och krokig, och funderar över vart tiden tar vägen. Eller, vart SOMMAREN tagit vägen. Ack ja, ack ja...
Trackback
