And yes it's hard on the brain

Fina Sara hälsade på och konverserade skrutt och mig!

Förresten! Pelle heter han - och nej, inte Per, eller Pär på riktigt. Utan Pelle. De andra namnen är inte bestämda. Vi har fortfarande lite tid på oss. Pelle plutt, som inte är så pluttig längre, nästan 4 kilo och 56 lång! Det ni!

Inatt blir första natten vi testar ifall skrutt vill sova i spjälsängen. Sömnen är det sådär med för oss alla tre, och kanske kommer han till ro i egen säng och kan sova mer än två timmar i stöten. Vi får se, vi får se...

Imorgon ska jag till malmö och träffa Vilde och Hannah! Tjoho, det där parkhänget som vi planerat så länge blir av! Lite folköl, lite musik, mycket bebisprat förmodligen, förhoppningsvis solsken! Härligt. Väntar på att nya bärsjalen skall dimpa ner i brevlådan (nå, avin då) för den jag har är helvetiskt varm.

Men annars - lilla skrutten, lilla familjen, vi mår så bra, allt är så fint, jag pluggar lite i egen takt och skriver så smått på hemtentan. Kanske får jag in den, kanske inte. Nu ska jag i vilket fall gå och lägga mig. Eller, servera kvällsmålet till unge Chefen först. Och hoppas på att han inte är hungrig förrän vid tre nästa gång...

Lev väl där ute!

Söndagslunk, allt är fortfarande fint som snus. Dagens funderingar rör att man ibland skulle kunna tro att telefonen är trasig, eller att endast de som fått mitt nummer det senaste året har kvar det. De som visat livstecken och intresse sedan skrutten kom är inte de man spontant skulle kunna vänta sig. Lever ni där ute? Jag antar att ni har fullt upp. Get used to it, morsan. Imorgon börjar joakim jobba igen. Linn 25 imorgon för övrigt - grattis grattis grattis!
Istället har det varit barnvagnspromenad med en nyfunnen, trevlig Charlotte, hejande på Hannah som nu äntligen är på förlossningen (hurra, snart kommer han!), några BVC-besök, en del lata dagar i J:s föräldrars trädgård, grillande, Stora Hult-utflykt, planering och omplanering, namnångest, funderingar i det lilla och det stora.

Somna nu, lillkillen, så att mamman kan plocka upp skolböckerna en timme eller två.

Tack , tack för alla fina hälsningar! Vi hälsar tillbaka här från ett varmt och härligt Landskrona och hoppas att ni har det lika fint som vi.

Sakta men säkert finner man sin nya roll. Den fortfarande namnlösa bebisen äter, sover, kräker, kissar, bajsar, rapar, fiser och lever med andra ord ett så avslappnat liv som vi andra tillknäppta söndersocialiserade stackare bara drömmer om i smyg. Vi promenerar, äter mat hos andra och sover i tvåtimmarsintervaller. Solen skiner och i största möjliga mån är allt fantastiskt. Han är så fin, vi är så stolta, tänk att man kan ligga och bara titta på det lilla liv som man själv knåpat ihop - egoboost!



Mina slackerkillar tar igen sig, mamma slumrar på soffan.



Konverserar far sin, alt. stirrar ut honom. Varmt är det. Varma dagar, varma nätter...



Grillkväll hos Joakims föräldrar avslutas med nattpromenad hem. Lilla fina bebisen har samma rutiner som i magen och är pigg och alert lagom tills då mamman och pappan vill stupa i säng och sova i hundra långa år.



Det skiljer 96 år mellan dem! Joakims farmor har fått komma hem igen efter stroken, hon är fit for fight och det är härligt.



Det är ändå helt okej att vara reducerad till kudde. Allt för dig, lila fina babypojken. Och ja, vi ska ta itu med det där med namn  nu, men det är så SVÅRT!

En liten rödhårig ännu namnlös pojke anlände på valborgsmässoafton och tog oss med storm. Jag vet inte vad vi dillat om, vi trodde ju på en tjej, men det är ju så självklart, att det var honom vi väntat på hela tiden. Alt har gått så fint, han är gudabenådat snäll och vi är så stolta. 50 cm lång och hela 3200 gram - vad personalen på mvc haft för sig om med sina tillväxtultraljud vet jaq inte.





Vi vinkade hejdå till patienthotellet i Lund för vidare färd emot landets krona.

Så för tillfället - in till döden trött och överjordiskt lycklig.